Cinemera

Vad passar bättre i dessa insnöade dagar än lite skön filmmusik?

Här har Cinemera samlat den bästa filmmusiken, och du kan påverka den! Lägg till dina favorit filmsoundtracks så ska vi se till att skapa världens bästa filmmusik lista!
(kräver spotify)

Episka Soundtracks

Cinemera önskar en God Jul till alla våra läsare!

Dagens julfilm blir Nightmare Before Christmas

Titel: Cyrus (2010)

Regissör: Jay Duplass och Mark Duplass

Skådespelare: John C. Reilly, Jonah Hill, Marisa Tomei mfl.

Trailer

 

Cyrus handlar om John (John C. Reilly) som, en ensam och trasig man som har gett upp på kärleken, på en fest träffar Molly (Marisa Tomei). John som anser sig själv som patetisk och ful i jämförelse med Molly blir förvånad över att hon flörtar med honom. Kvällen slutar med att de har sex med varandra. De fortsätter träffas, och John som alltid undrar varför hon smiter hem mitt i natten förföljer henne hem. Han blir hittad av hennes 21-årige son Cyrus (Jonah Hill). Cyrus bor fortfarande kvar hemma och har en väldigt nära men udda relation med sin mor. John försöker vänja sig vid detta, men allt blir svårare än trott när Cyrus visar sig inte låta någon annan komma lika nära hans mor som han själv.

 

Vid första anblick kan Cyrus verka som en komedi. Detta är dock fel. Cyrus är mer av en tragikomedi med många dramatiska inslag. Det är ovanligt att se John C. Reilly och Jonah Hill i en sådan ”seriös” film, om man nu vill kalla den det. Dock så gör både skådespelare sina bästa roller jag någonsin sett dem göra. Skådespeleriet känns väldigt äkta och man sympatiserar med John väldigt lätt. Cyrus är en väldigt unik karaktär, en väldigt skadad karaktär som man lär sig att hatälska. Man förstår honom samtidigt som man inte gör det. Hans handlingar är helt absurda och Johns reaktioner till dessa är genuina och aldrig överdrivna – vilket många komedier brukar fokusera på.

 

Cyrus är inget revolutionerande och är direkt inget nytt till industrin men det är en uppfriskande film som inte följer de mönster som många andra komedier och dramafilmer gör.

Titel: Cornelis (2010)
Regissör: Amir Chamdin
Skådespelare: Hank von Helvete, Johan Glans mfl.

Cornelis är en berättande historia om musikern Cornelis Wreeswijks omtalade liv. Vi får följa hans liv från punkt till pricka, inkluderat även de dåliga sidorna. Samtidigt som hans musikaliska resa tar fart börjar hans alkolism också ta fart, och Cornelis blir tillslut väldigt självdestruktiv.

Trots att filmen bara snurrar runt Cornelis liv blir den aldrig tröttsam, utan tar en hela tiden till nya höjder både upplevelsemässigt och genom filmens utveckling. Hans lusta för livets "mörka" sida är väldigt tilltagande och det är trots allt sanningen med Cornelis liv.

Filmen är väldigt tilltalande och framhäver mycket känslor genom filmen. Dem har lyckats väldigt bra med tidsättningen, vilket man ser att de lagt ner väldigt mycket tid på.

Huvudkaraktären spelas av Hank von Helvete, sångaren i det norska bandet Turbonegro. Han gör en mycket bra insats i filmen, och man hör knappt att han är norsk någon enda gång.

Tillslut bör musiken nämnas, som bland annat är återinspelad av Cornelis egna son Jack. För mig vart mitt musikaliska intresse för Wreswijk återupplevt efter denna film, vilket jag är väldigt tacksam för eftersom han har skrivit några av Sveriges bästa låtar.

Filmen är såklart helt sevärd, men inget jag skulle se om det inte vore för den musikaliska biten. Detta är något som jag tror de tänkt på när filmen producerades, och därför är det väldigt mycket musik i filmen.
Något att se för den musikintresserade eller kanske den nostalgiska.

Titel: Disco Kung Fu (2002)

Regissör: Måns Mårlind, Björn Stein

Skådespelare: Rafic Dalle, Binayi Osman, Kjell Bergqvist mfl

Ingen trailer finns

 

Disco Kung Fu är en film gjord av elever på Svenska Filminstitutet då de satsade på att göra novellfilmer. De lyckades även få med Kjell Bergqvist att spela en roll.

 

Filmen handlar om Mehmet (Rafic Dalle) som bor i Kastby där han ständigt blir utsatt av Tareks (Binayi Osman) trakasseri. Egentligen vill Tarek bara visa sina känslor för Mehmet som är alldeles för svårflörtad. Tarek tillsammans med sitt gäng terroriserar den stackars kommunen. Mehmet vågar inte göra något fast han vill kämpa emot. Han kommer då i kontakt med en gammal Kung-Fu mästare från 70-talet, Willy Fastfooot (Kjell Bergqvist), som blev okrossbar med sin Disco Kung-Fu. Disco Kung-Fun ska hjälpa Mehmet att rädda kommunen och han själv ifrån Tarek.

 

Disco Kung-Fu är en oerhört rolig film som både parodierar och hyllar de gamla Kung-Fu-filmerna; den gör narr av den dåliga dubbningen som ofta fanns och alla montages. Allt detta är utfört på ett snyggt och underhållande sätt. Det är värt att notera att det är en amatörfilm, men detta är verkligen inget dåligt. Detta bidrar till charmigheten filmer utstrålar och skådespelarna som ibland är mindre bra funkar helt okay tack vare känslan filmen har.

 

Som sagt så är inte skådespelarinsatserna så jättebra, men de är ändå väldigt intressanta och har sin charm. Bergqvists briljerar inte i sin roll utan anpassar sig till filmens standard. Detta resulterar i ett intressant skådespeleri mellan alla roller. Allt känns väldigt oseriöst men det funkar ändå på något sätt.

 

Disco Kung-Fu är inte som en vanlig svenskfilm man brukar se utan böjer sina gränser lite. Jag respekterar väldigt mycket när speciellt svenska filmskapare vågar experimentera med film, och med Disco Kung-Fu så lyckas de strålande bra.

 

Skriven av Nikokicken

Titel: Hana-Bi

Regissör: Takeshi Kitano

Skådespelare: Takeshi Kitano, Ren Ohsugi, Kayoko Kishimoto mfl

Trailer

 

Hana-Bi är en japansk film skriven, regisserad och spelad av Takeshi Kitano. Filmen blev väldigt känd världen runt och bidrog till att göra Kitano till en av japans främsta regissörer av sin tid.

 

Handlingen kretsar runt Nishi (Takeshi Kitano)som säger upp sig i sitt polisyrke när hans vän Horibe (Ren Ohsugi) blir rullstolsbunden efter en incident. Han slutar eftersom han känner sig skyldig till denna händelse, bland annat. Nishi bestämmer sig att spendera mer tid med sin döende fru (Kayoko Kishimoto), men samtidigt måste han ta tag i det som ligger bakom honom.

 

Hana-Bi är en film med ett väldigt långsamt tempo som i mellan åt exploderar med extremt våldsamma scener som kommer som en smäll i ansiktet. Dessa scener är en kontrast mot resten av filmen på ett helt lysande och briljant sätt. De känns aldrig opassande utan bara helt autentiska rakt igenom. Nishi är en lugn och sansad men oförutsägbar karaktär som aldrig slutar att förvåna en, intresset och empatin för honom sitter kvar hela filmen.

 

Förhållandet mellan Nishi och hans fru är utfört på ett fascinerande och vackert sätt; det är knappt någon dialog mellan dem, men tack vare skådespeleriet så känns deras kärlek till varandra rakt in ens eget hjärta. En annan väldigt sensuell del av filmen är delarna med rullstolsburne Horibe. Självmordbenägen och dyster efter att hans fru och barn lämnat honom så spenderar han tiden med att måla tavlor.

 

Det låga tempot blandat med de smällande våldsamma scenerna och ett genuint kärleksförhållande kompenserat med vackert foto och strålande musik gör Hana-Bi till en film med knappt några brister.

 

Skriven av Nikokicken