Cinemera

Titel: Bal (Honung) (2010)
Regissör: Semih Kaplanoglu
Skådespelare: Bora Altas, Erdal Besikçioglu och Tülin Özen


Glöm inte vår tävling som pågår!

Titel: Coffee And Cigarettes (2003)

Regissör: Jim Jarmusch

Skådespelare: Tom Waits, Iggy Pop, Cate Blanchett, Steve Buscemi White Stripes, Bill Murray, Roberto Benigni mfl.

Trailer

 

Kaffe och cigarretter är det som binder ihop denna film. Den har ingen direkt handling. Hela filmen är uppbyggd i kanske tolv ca tio minuter långa klipp. Klippen innehåller människor som röker och dricker kaffe. Och pratar. Låter tråkigt? Du kunde inte ha mera fel.

 

Dialogerna är helt fenomenala. De är vältimade, lätt pinsamma, intressanta, bitska, och mer som jag inte kan beskriva. De pratar om alla möjliga saker, som uppfinnaren Tesla, kaffeisglass, Elvis tvillingbror, osv.

 

Coffee And Cigarettes är en av mina favoritfilmer för att den är speciell. Det är en svartvit rulle som bara har dialog, rök och koffein. Och den är fantastisk. Glöm explosioner och biljakter. Har du en eftermiddag eller lördagskväll över, se denna.

 

linn.

Titel: Confessions (2010)

Regissör: Tetsuya Nakashima

Skådespelare: Takako Matsu, Masaki Okada, Yoshino Kimura mfl.

Trailer

 

Yuko Moriguchi (Takako Matsu) är lärare till en högstadieklass i Japan. Hennes dotter har dött. Polisen säger att det var en olyckshändelse. Moriguchi vet att detta inte stämmer. Hon vet att hennes dotter blev mördad av två i hennes klass. Hon tänker hämnas.

 

Confessions är en chockerande och obehaglig film som visar hur långt folk är villiga att gå för att få som de vill. Filmen visar på ett extremt sätt hur barns aggressiva och onda sidor kan komma fram. Det är en imponerande hämndhistoria som innehåller flera ”vad i helvete”-moment. Filmen kräver tittaren att hänga med i svängarna då det ständigt fylls in saker i historien som tillslut väver samman allt.

 

Det går inte att säga mycket om Confessions utan att spoila för mycket, men den bjuder helt klart på en unik upplevelse som är intensiv, morbid och som kanske lämnar dig upprörd, chockad och nedstämd. Confessions är en av 2010s bästa filmer. Inget du vill missa.

 

 

 

 

Psst, ni vet väl att vi finns på Facebook också?

Titel: Permanent Vacation (1980)

Regissör: Jim Jarmusch

Skådespelare: Chris Parker, Leila Gastil, John Lurie mfl.

Trailer

 

Permanent Vacation är Jim Jarmuschs första långfilm. Det var med denna han skapade sin originella stil som syns i alla hans filmer: försumliga miljöer, möten med udda människor bland annat.

 

Filmen handlar om Allie (Chris Parker) som är på permanent semester. Hans far är frånvarande och hans mor på mentalsjukhus. Allie drar omkring i Manhattan och reflekterar över livet och dess mening samtidigt som han stöter på flera karaktärer.

 

Detta är som sagt Jarmuschs första film, vilket syns väldigt tydligt på ett både positivt och negativt sätt. Det är en väldigt personlig och unik film med ett par intressanta, minnesvärda scener och ett magiskt soundtrack. Vissa dialogscener är helt briljanta medan vissa andra känns lite meningslösa. Den växlar mellan att vara intressant och tråkig, vilket gör den ensam i sitt slag på sitt sätt.

Stämningen finns dock där, och detta gör den sevärd. Allie är en väldigt unik karaktär (dock är hans röst ansträngande att lyssna på ibland) som förstärker filmens känsla och budskap väldigt noggrant och bra. Det är en debut som har sina brister, men är essentiell för Jarmuschs stil och karriär.

Titel: Smoke (1995)

Regissör: Wayne Wang

Skådespelare: Harvey Keitel, Harold Perrineau, William Hurt, Forest Whitaker mfl.

Trailer

 

I Smoke får vi följa flera karaktärers liv: Auggie (Harvey Keitel), ägaren till en tobaksaffär som fått reda på att han har en nerknarkad och gravid dotter, Paul (William Hurt), en författare vars karriär gått åt helvete sen hans fru dog, som nästan blir överkörd om det inte vore för Rashid (Harold Perrineau), en ung kille som vill få sitt liv till rätta.

 

Smoke är en film med lite handling men många karaktärer, och det är detta som gör filmen så imponerande. Karaktärerna utvecklas med hjälp av varandra och relationerna de har till varandra är aldrig intetsägande. Dialogerna är stundtals briljanta och ibland lite i klass med Tarantino (även fast en jämförelse är omöjlig). Skådespelet av nästintill alla karaktärer är enormt bra. Det utförs på ett väldigt avslappnat och autentiskt sätt och varje skådespelare får visa vad de går för i de utmärkta långa tagningarna.

 

Harold Perrineau som spelar Rashid den mest övertygande roll jag sett av honom, och en helt lysande roll överhuvudtaget. Han spelar en sjuttonåring när han i själva verket är 32 år gammal. Detta märktes inte alls i filmen, jag var helt säker på att Harold Perrineau måste ha varit runt samma ålder som den roll han spelade.

 

Filmen är rolig, rörande, spännande och underbar. Allt på samma gång. Jag blev nästan direkt indragen i filmen tack vare alla karaktärer som erbjuder något jag sällan ser i film: genuin känsla.

 

Skriven av Nikokicken

Titel: Spring Lola (Original titel: Lola Rennt)

Regissör: Tom Tykwer

Skådespelare: Franka Potente, Moritz Bleibtreu, mfl.

Trailer

 

Spring Lola är en tysk indiefilm som blivit hyllad på flera filmfestivaler och fått väldigt mycket bra kritik från många håll. Den är även med i brittiska tidningen Empires lista ”The 100 Best Films Of World Cinema”.

 

Spring Lola handlar om Lola (Franka Potente). Som springer. Lola, en väldigt energisk och rödhårig brud, måste hitta 100 000 mark inom tjugo minuter. Annars dör hennes pojkvän Manni (Moritz Bleibtreu). Manni har slarvat bort pengarna han från början skulle ge ledaren för det kriminella gänget som han vill jobba för.

 

Lola springer i princip under hela filmen. Bara detta ger filmen en helt unik känsla som är uppfriskande och underhållande. Det finns flera saker som gör denna film så originell. Ett exempel är när Lola springer förbi, pratar eller helt enkelt kommer i kontakt med vissa personer. Detta följs av intensiva småklipp om den personens framtid, vilket visas på bara några sekunder. Bara detta är en väldigt charmig detalj vilket engagerar mig som tittare att titta vidare. Det finns även en till sak som är väldigt utmärkande för filmen, och är kanske hela poängen med filmen. Detta tar jag dock inte här. Det får ni uppleva själva.

 

Spring Lola är en väldigt mysig och speciell film. Den är hektisk och galen på ett alldeles underbart sätt. En skön paus från Hollywoodjättarnas intetsägande brakfilmer.


Skriven av Nikokicken

Titel: Cyrus (2010)

Regissör: Jay Duplass och Mark Duplass

Skådespelare: John C. Reilly, Jonah Hill, Marisa Tomei mfl.

Trailer

 

Cyrus handlar om John (John C. Reilly) som, en ensam och trasig man som har gett upp på kärleken, på en fest träffar Molly (Marisa Tomei). John som anser sig själv som patetisk och ful i jämförelse med Molly blir förvånad över att hon flörtar med honom. Kvällen slutar med att de har sex med varandra. De fortsätter träffas, och John som alltid undrar varför hon smiter hem mitt i natten förföljer henne hem. Han blir hittad av hennes 21-årige son Cyrus (Jonah Hill). Cyrus bor fortfarande kvar hemma och har en väldigt nära men udda relation med sin mor. John försöker vänja sig vid detta, men allt blir svårare än trott när Cyrus visar sig inte låta någon annan komma lika nära hans mor som han själv.

 

Vid första anblick kan Cyrus verka som en komedi. Detta är dock fel. Cyrus är mer av en tragikomedi med många dramatiska inslag. Det är ovanligt att se John C. Reilly och Jonah Hill i en sådan ”seriös” film, om man nu vill kalla den det. Dock så gör både skådespelare sina bästa roller jag någonsin sett dem göra. Skådespeleriet känns väldigt äkta och man sympatiserar med John väldigt lätt. Cyrus är en väldigt unik karaktär, en väldigt skadad karaktär som man lär sig att hatälska. Man förstår honom samtidigt som man inte gör det. Hans handlingar är helt absurda och Johns reaktioner till dessa är genuina och aldrig överdrivna – vilket många komedier brukar fokusera på.

 

Cyrus är inget revolutionerande och är direkt inget nytt till industrin men det är en uppfriskande film som inte följer de mönster som många andra komedier och dramafilmer gör.

Titel: Cornelis (2010)
Regissör: Amir Chamdin
Skådespelare: Hank von Helvete, Johan Glans mfl.

Cornelis är en berättande historia om musikern Cornelis Wreeswijks omtalade liv. Vi får följa hans liv från punkt till pricka, inkluderat även de dåliga sidorna. Samtidigt som hans musikaliska resa tar fart börjar hans alkolism också ta fart, och Cornelis blir tillslut väldigt självdestruktiv.

Trots att filmen bara snurrar runt Cornelis liv blir den aldrig tröttsam, utan tar en hela tiden till nya höjder både upplevelsemässigt och genom filmens utveckling. Hans lusta för livets "mörka" sida är väldigt tilltagande och det är trots allt sanningen med Cornelis liv.

Filmen är väldigt tilltalande och framhäver mycket känslor genom filmen. Dem har lyckats väldigt bra med tidsättningen, vilket man ser att de lagt ner väldigt mycket tid på.

Huvudkaraktären spelas av Hank von Helvete, sångaren i det norska bandet Turbonegro. Han gör en mycket bra insats i filmen, och man hör knappt att han är norsk någon enda gång.

Tillslut bör musiken nämnas, som bland annat är återinspelad av Cornelis egna son Jack. För mig vart mitt musikaliska intresse för Wreswijk återupplevt efter denna film, vilket jag är väldigt tacksam för eftersom han har skrivit några av Sveriges bästa låtar.

Filmen är såklart helt sevärd, men inget jag skulle se om det inte vore för den musikaliska biten. Detta är något som jag tror de tänkt på när filmen producerades, och därför är det väldigt mycket musik i filmen.
Något att se för den musikintresserade eller kanske den nostalgiska.

Titel: Hana-Bi

Regissör: Takeshi Kitano

Skådespelare: Takeshi Kitano, Ren Ohsugi, Kayoko Kishimoto mfl

Trailer

 

Hana-Bi är en japansk film skriven, regisserad och spelad av Takeshi Kitano. Filmen blev väldigt känd världen runt och bidrog till att göra Kitano till en av japans främsta regissörer av sin tid.

 

Handlingen kretsar runt Nishi (Takeshi Kitano)som säger upp sig i sitt polisyrke när hans vän Horibe (Ren Ohsugi) blir rullstolsbunden efter en incident. Han slutar eftersom han känner sig skyldig till denna händelse, bland annat. Nishi bestämmer sig att spendera mer tid med sin döende fru (Kayoko Kishimoto), men samtidigt måste han ta tag i det som ligger bakom honom.

 

Hana-Bi är en film med ett väldigt långsamt tempo som i mellan åt exploderar med extremt våldsamma scener som kommer som en smäll i ansiktet. Dessa scener är en kontrast mot resten av filmen på ett helt lysande och briljant sätt. De känns aldrig opassande utan bara helt autentiska rakt igenom. Nishi är en lugn och sansad men oförutsägbar karaktär som aldrig slutar att förvåna en, intresset och empatin för honom sitter kvar hela filmen.

 

Förhållandet mellan Nishi och hans fru är utfört på ett fascinerande och vackert sätt; det är knappt någon dialog mellan dem, men tack vare skådespeleriet så känns deras kärlek till varandra rakt in ens eget hjärta. En annan väldigt sensuell del av filmen är delarna med rullstolsburne Horibe. Självmordbenägen och dyster efter att hans fru och barn lämnat honom så spenderar han tiden med att måla tavlor.

 

Det låga tempot blandat med de smällande våldsamma scenerna och ett genuint kärleksförhållande kompenserat med vackert foto och strålande musik gör Hana-Bi till en film med knappt några brister.

 

Skriven av Nikokicken

Titel: Fish Story (2009)

Regissör: Yoshihiro Nakamura

Skådespelare: Gaku Hamada, Atsushi Itô mfl.

Trailer

 

Filmen rör sig runt låten Fish Story som är namnet på en låt av det japanska bandet Gekiren Boys som uppfann punken ett år innan Sex Pistols. De blev aldrig kända och låten de spelade in innehäll en mystiskt tystnat som sägs vara avgörandet för framtida generationer och räddningen av världen. Filmen hoppar mellan åren 1975, 1982, 2009 och 2012, alla år innehåller egna karaktärer och händelser som på olika sätt är relaterade med varandra.

 

Fish Story är en helt galen och underbar film. Den handlar om jordens undergång, ett band som försöker nå ut till världen med sin nya musik, rättvisans krigare och mycket mer. Det som gör Fish Story så bra är att vissa saker som till en början känns helst ologiska och malplacerade blir tillslut helt briljanta och klockrena.

 

Fish Story är en blandning av så många genrer och det är dels det som gör den så underhållande att titta på. Man blir aldrig besviken och alltid förvånad över vad som händer. Alla karaktärer är extremt intressanta och konstant så vill jag veta mer om dem för att se vad som händer. Skådespelet är inte i världsklass, men det är tillräckligt bra för att man ska engagera sig otroligt mycket i de händelserna som förekommer.

 

I stora delar av filmen satt jag med ett leende, och när eftertexterna började rulla så blev jag förvånad och leendet blev bara större. Fish Story är en film som värmer en i hjärtat. Den är rolig, ärlig, galen och underbar. Film när den är som bäst.

 

Skriven av Nikokicken

Titel: Howl (2010)

Regissörer: Rob Epstein och Jeffrey Friedman

Skådespelare: James Franco, Jon Hamm mfl.

Trailer

 

Howl handlar om den riktiga händelsen där poeten Allen Ginsbergs dikt ”Howl” blev åtalad för att vara för obscen. I filmen får vi följa rättegången, en intervju med Allen Ginsberg och uppläsningar av dikten som visas i färgglada animationer.

 

James Franco är fullkomligt lysande som Allen Ginsberg, inte bara utseendet som är ganska likt utan även sättet att tala och kroppsspråket har Franco fångat väldigt bra. Som sagt så är filmen uppdelad i tre delar: rättegången, intervjun och uppläsningen av Howl. Rättegången är utfört på ett väldigt spänt och snyggt sätt. Åklagarens frustration blir allt mer underhållande ju mer den eskalerar och ibland vill man ge honom en örfil för hans argument som idag inte håller för en sekund.

 

I intervjun så får vi komma närmare Ginsberg på ett personligare plan. Vi får dock inte följa Ginsbergs hela liv, utan bara det viktiga som hjälper oss att förstå Ginsberg lite mer som person och även uppkomsten av Howl. Intervjun är framförd på ett väldigt välskött sätt; det blir aldrig tråkigt. Det är vanligt med filmer om riktiga personer att de tar upp alla aspekter av den personens liv, detta blir väldigt lät tradigt och ibland kan kännas onödigt. Men i Howl så görs det motsatta.

 

Animationsdelarna i samband med uppläsningen av Howl är en ren kontrast mot resten av filmen. De är färgglada och surreala. De försöker visualisera poesin. Dessa delar blir lika flummiga som poesin, på ett mindre bra sätt. Jag förstår vad de ville få fram med dessa delar, men jag anser inte att det hjälpte att förtydliga poesin, för mig var det fortfarande lika underligt och i vissa fall oförståerligt. Jag tycker dessa delar bryter för mycket med resten av filmen som är väldigt stilren och snyggt filmat.

 

Howl är en egendomlig film och James Franco gör filmen till vad den är enligt mig. Hans prestation gör Howl till en väldigt intressant och ambitiös film. Kompletterat av rättegången så är Howl en härlig och vacker film om en man som ville uttrycka sig på ett eget sätt.

 

Skriven av Nikokicken

Titel: Mysterious Skin (2004)

Regissör: Gregg Araki

Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Brady Corbet, Bill Sage mfl.

Trailer

 

Mysterious Skin är baserad på boken med samma namn av Scott Heim.

 

Filmen handlar om pojkarna Brian (Brady Corbet) och Neil (Joseph Gordon-Levitt) vars vägar möts. Som barn så blev Neil sexuellt utnyttjad flertal gånger av sin baseball coach. På grund av dessa händelser så växer Neil upp till en homosexuell prostituerad som ofta utför sitt jobb på äldre män. Den andra pojken, Brian, fick som barn blackouts och näsblod. Han har länge trött att under dessa tillfällen så blev han kidnappad av aliens.

 

Mysterious Skin är en väldigt stark och obehaglig film som visar på ett genuint sätt hur barnövergrepp kan påverka en. Flera scener i filmen då Neil är med kunder är extremt frånstötande och ibland svåra att se på. Joseph Gordon-Levitt spelar sin roll helt fenomenalt och sympatin man känner för honom stannar genom hela filmen. Skådespelet är helt fantastisk och rörande och visar verkligen hur enormt begåvad Joseph Gordon-Levitt är som skådspelare. Som sagt så är det en väldigt stark film och det är väldigt jobbigt att se hur en åttaåring som attraheras av sin coach blir ständigt sexuellt utnyttjad av honom samtidigt som han övertygar honom om att allting är lugnt.

 

Ett extremt bra skådespel med ett gripande manus gör Mysterious Skin till en alldeles särskild film som behandlar sexuella övergrepp på barn på ett avskyvärt men äkta sätt.

Skriven av Nikokicken

Titel: Last Life In The Universe (2003)

Regissör: Pen-Ek Ratanaruang

Skådespelare: Tadanobu Asano, Sinitta Boonyasak mfl.

Trailer

Last Life In The Universe är en thailändsk film men även så blandas språket i filmen med thailändska, japanska och engelska.

Last Life In The Universe handlar om självmordsbenägna och introverta Kenji (Tadanobu Asano). Han har inga ekonomiska problem, han har inget brustet hjärta, han vill bara dö eftersom han hört att det ska vara som en trevlig tupplur. När han bestämmer sig för att hoppa från en bro så blir han stoppad av en flicka. Medan hon är distraherad av Kenji så blir hon påkörd av en bil och dör. Kenji blir bekant med flickan syster, Nai (Sinitta Boonyasak), och börjar bo i hennes stökiga hus.

 

Relationen som byggs upp mellan Kenji och Nai är onekligen intressant; Kenji som är väldigt tillbakadragen blir en ren kontrast mot energiska och utåtriktade Nai. Kenjis utveckling blir väldigt fängslande när tidigare personlighetsdrag ändras, även fast han fortsätter att behålla det mystiska med honom.

 

Tempot i filmen är väldigt långsamt, men det gör den inte tråkig bara för det. Det långsamma tempot är nödvändigt för karaktärsutvecklingen att vara så medryckande och spännande som den är. Det låga tempot låter oss fokusera på det som ska ses, samtidigt som vi får upptäcka små detaljer själv.

 

Last Life In The Universe är en dyster men söt film med ett väldigt unikt manus och berättande.

 

Skriven av Nikokicken

 

Titel: Rushmore (1998)

Regissör: Wes Anderson

Skådespelare: Jason Schwartzman, Bill Murray, Olivia Williams mfl.

Trailer

 

Rushmore är Wes Andersons andra film och hjälpte Wes Anderson att bli en omtalad regissör. Tack vare denna film så fick Bill Murray igen det igenkännande han förtjänar.

 

Filmen handlar om femtonårige Max Fischer (Jason Schwartzman) som riskerar att bli avstängd från skolan Rushmore pga. hans dåliga betyg. Maxs passions är att starta och driva föreningar och klubbar i skolan, vilket är anledningen till hans odugliga betyg. Herman Blume (Bill Murray), en industriarbetare och far till elever på Rushmore, börjar beundra Max och lärarinnan Rosemary (Olivia Williams) blir offret för Maxs och Hermans kärlek till henne. En spektakulärt och underhållande kärlekstriangel skapas som gör Rushmore till något unikt.

 

Rushmore är en fantastisk film främst tack vore det fantastiska skådespelet av Jason Schwartzman och Bill Murray. Wes Anderson gör ett enstående jobb för att få tittaren att inte sympatisera med Max Fischer alls, vilket är ovanligt i många filmer. Triangeldramat är väldigt intressant och skickligt utspelat; Att Max Fischer är betydligt yngre än Rosemary och Herman betydligt äldre får hela dramat att vid första anblick verka löjligt, men inte på det sättet som får en att reagera negativt utan på ett enastående och medryckande sätt som det sedan utvecklas till.

 

Rushmore är en film som värmer en i hjärtat samtidigt som vi får följa en pojke som försöker hitta sin plats på jorden. Varje karaktärers känslor känns väldigt äkta genom hela filmen och man känner smärtorna och glädjen som de känner. Allt detta plus lite till gör Rushmore till en helt fantastiskt film med knappt några brister alls.

 

Skriven av Nikokicken

Titel: Brick (2005)

Regissör: Rian Johnson

Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Nora Zehetner, Lukas Haas, mfl.

Trailer

 

Brick är en detektivfilm utspelad i modern high-school miljö blandad med 50-talets film noir. Blandningen är fantastisk och något man sällan får se.

 

Brick handlar om Brendan (Joseph Gordon-Levitt) som undersöker den kriminella undervärlden i hopp om att hitta information om hans ex-flickvän som försvunnit. Han blir inblandad i en värld full av knark, lögner, konflikter och mord.

 

Filmen ligger helt klart i en egen klass som en modern film noir i high-school miljö. Karaktärerna är helt fantastiska, lagom cyniska och opålitliga. Mest iögonfallande är Joseph Gordon-Levitt som är brilliant som Brendan, filmens detektiv, och The Brain, Brendans andra hand. Brendan sätter ihop trådar snabbt som attan och går extrema vägar för att ta reda på allt han behöver veta för att komma längre i sitt sökande. The Brain, som är nog bland den stiligaste karaktär jag sett i en film, kompletterar Brendan med information och genom att hålla honom på spåret.

 

Att Brick utspelar sig i high-school miljö är perfekt opassande t.ex karaktärer respekterar ”bossen” som om han vore den största och farligaste gangsterbossen i området, precis som i de allvarliga gangsterfilmerna. Jag säger dock inte att Brick är en oseriös film, för det är den verkligen inte. Den har en perfekt blandning som ibland är relativt mörk även fast man skrattar till då och då i de mest spända situationer tack vore den klockrena dialogen.

 

Brick är verkligen en film i särklass som underhåller hela filmen ut och i de flertal gånger man ser om den.

Skriven av Nikokicken

Titel: Slaughterhouse 5 (1972)
Regissör: George Roy Hill
Skådespelare: Michael Sacks, Valerie Perrine, Eugene Roche mfl.
Trailer

Slaughterhouse 5, eller Slakthus 5, är en filmatisering på den klassiska novellen skriven av Kurt Vonnegurt Jr. Den är helt okronologisk i storyn, och det är detta som gör denna film extraordinär. Handlingen som till en början handlar om andra världskriget, utvecklas så småningom till något mycket mer komplext och förvånansvärt.

Billy Pilgrim, som är huvudpersonen i denna fantastiska novell och filmatisering, är en soldat mitt uppe i andra världskrigets hetta. Han blir tillfångatagen och får bevittna bombningen av den tyska staden Dresden, där han sitter som krigsfånge i källaren till Slakthus 5. Men något är speciellt med Billy; han har befriats från tidens makt, och reser fram och tillbaka i tiden i en oroväckande fart. I filmen får vi följa Billy och allt vad hans strapatser innebär inte bara i andra världskriget, utan också som ett utställningsexemplar på ett zoo på planeten Tralmafadore, som gift med den välställda Valencia och väldigt mycket annat underligt.

Filmen utspelar sig som sagt i okronologisk ordning, dvs. att filmen "hoppar" mellan olika händelseförlopp i Billys liv. Detta faktum gör filmen mycket intressant och aldrig uttråkande. Det lyfter också fram en sorts övergripande röd tråd, som är full med visa och moraliska antydningar.

Dock kan jag tycka att karaktärerna är aningen svaga, men som Kurt själv uttrycker sig i boken, "En av de stora bieffekterna av krig är av-karaktäriserandet av personer", så finns det kanske en anledning till detta. Med tanke på det så gör det inte så mycket att personligheterna hos karaktärerna kan vara svaga och intetsägande, då filmen kompenserar detta på ett mycket bra sätt med sina genomarbetade miljöer och klockrena manus.

Iochmed att filmen utspelar sig i okronologisk ordning är övergångarna nyckel-effekterna i Slakthus 5. Mycket jobb har som sagt även lagts ner på miljöerna, och för att vara en film från 70-talet är den mycket bra gjord.

Personligen skulle jag rekommendera denna film, men framför allt boken, till personer som vill uppleva något annorlunda. Man skulle kunna kalla denna godbit till klassiker för en riktig "think outside of the box"-film.


-Koffmaestro

Titel: Garden State (2004)

Regissör: Zach Braff

Skådespelare: Zach Braff, Natalie Portman, Peter Sarsgaard, mfl.

Trailer

 

 

Garden State är regisserad och skriven av Zach Braff som främst blivit känd från Scrubs som J.D. Filmen är en blandning mellan en komedi, drama och kärleksfilm som bjuder på allt man vill ha.

 

Garden State handlar om Andrew Largeman (Zach Braff) som är en enstöring som mer eller mindre är känslomässigt handikappad pga. av all medicin han går på. Andrew återvänder till hans hemstad efter tio år. Anledningen till hans återvändande är hans mors död, som han även delvis är på grund av honom. När han återvänder till hans hemort så tvingas han att träffa sin pappa, som även är hans psykolog, och deras relation är inte den bästa. Under den tid han är i sin hemort innan han flyger hem igen så träffar han gamla vänner och Sam (Natalie Portman). Mötet med Sam påverkar Andrews liv mycket.

 

Garden State är en oerhört vacker film som behandlar temat livet och relationer mellan medmänniskor på ett unikt sätt. Zach Braff spelar en väldigt särpräglad och bedrövlig karaktär och detta gör han mer än utmärkt. Filmen skapar en stämning som gör att man väldigt lätt sympatiserar med Andrew och Sam som driver filmen framåt och stabilt hela tiden.

 

Filmen är ärlig, och det är det som gör den som så egendomlig. Man kan känna igen sig, även i de dåliga och bra stunderna. Garden State har en äkta känsla genom hela filmen som gör att man bara vill ha mer och mer. För att vara Zach Braffs första film är den mållöst imponerande och jag hoppas verkligen han släpper en ny film snart.

 

Skriven av Nikokicken